19 mars 2020

I över 30 år har Bridgestone World Solar Challenge anordnats i Australien. I korta drag går tävlingen ut på att ta sig de 300 milen mellan Darwin och Adelaide enbart med hjälp av solenergi. Men det handlar givetvis om oerhört mycket mer än så.

Strax efter att klassen med utvecklingsingenjörer i Halmstad påbörjat sitt första läsår fick de besök av studierektor och programrektor. De undrade om klassen var intresserad av att tillsammans bygga en bil som med hjälp av enbart solenergi kunde köra rakt genom Australiens vildmark. Självklart sa klassen ja.

– Det lät inte så komplicerat där och då. Men så snart vi började läsa på om tävlingen och alla regler började vi inse hur mycket jobb det skulle bli. Det är verkligen skitmycket jobb bakom den här bilen, säger Alexander Sollin, som varit förare, sponsoransvarig och styrelsemedlem för projektet som går under namnet HUST (Halmstad University Solar Team).

Ett och ett halvt år senare var bilen klar. Då började nästa projekt. Att ta bilen och hela teamet till Australien.

– Teamet bestod av 20 personer. Dessutom skulle bilen, husbilar och mat med. Ovanpå det behövde vi ha med oss diverse verktyg och alla som skulle köra var tvungna att ordna internationella körkort. När allt och alla väl var på plats i Australien kändes det som semester.

Då inträffade det som inte fick hända.

– Under en testkörning dagen innan tävlingen skulle starta började vårt batteri att brinna. Vi hade jättetur och fick ett batteri av ett annat team som hade ett extra men det innebar ändå en hel del sista-minuten-justeringar och att vi inte vågade köra på mer än 70 % av kapaciteten.

Bilen hade en stålkonstruktion som konstant var blottad mot solen, det fanns heller ingen AC. Detta gjorde att temperaturen inne i bilen låg stadigt mellan 50–60 grader.

– Vi visste att det skulle bli varmt, men det går inte riktigt att förbereda sig på hur det känns att sitta timme efter timme i en bil i de temperaturerna, menar Alexander. I Darwin var det extremt varm, i Adelaide bara väldigt varmt. De två litrarna med vatten som man var tvungen att ha med sig tog slut väldigt fort.

Under sina förberedelser tog teamet kontakt med Taiga och frågade om de hade några kläder som klarade stora temperaturskillnader och dessutom var flamsäkra.

– Det hade de. Kläderna gjorde verkligen det de skulle och underlättade förarnas jobb, konstaterar Alexander.

Tävlingen startade i Darwin och slutade i Adelaide. Under 6 dagar tog sig teamet de 300 milen genom vildmarken. På grund av det stränga regelverket för hur många mil teamet var tvungna att färdas varje dag fick de ta bilen på släp vissa sträckor. Till slut gick de i mål på plats nummer 25. Karavanen bestod av 5 husbilar med 4–5 personer i varje.

– Vi körde mellan 7–18 varje dag. När det blev kväll stannade vi helt enkelt och sov där vi var, nudlar och flingor var det som stod på menyn, skrattar Alexander.

Såväl Alexander som de andra teammedlemmarna är överens om att de lärt sig otroligt mycket under arbetets gång.

– Det här har varit en helt otroligt häftig utmaning. Hela vägen. De flesta andra skolor gör detta under någon slags friår, men vi läste det som en extra kurs. Det innebar att vi jobbade med projektet på kvällar och helger under nästan två års tid. Att det skulle ta så otroligt mycket tid var inget vi förstod från början, säger Alexander.

– En avgörande faktor för att det gick så bra var att vi satte en gemensam målbild redan tidigt i projektet. Vi skulle ta oss hela vägen till och genom Australien. Och det gjorde vi. De största hindren har varit att hela tiden få teamet att arbeta åt samma håll, att bygga själva bilen är lättare än att få människor att bygga samma bil. Just att arbeta tillsammans i teamet är samtidigt det som varit roligast, tillsammans med att få omsätta den teori vi läser till praktik.

Kategorier: Taiga stories